Inte helt gratis

Jag har kommit till insikt. Alldeles själv! Helt plötsligt så fanns den där, skriven i svart framför mig på skärmen när jag skrev ett mail.
Jag är livrädd för att vara ensam. För mig är det detsamma som att vara oälskad och icke önskvärd. Jag säger inte att detta gäller för alla ensamma människor, inte alls, utan detta gäller endast mig. Låt mig förklara: att vara älskad av sina barn, föräldrar, familj och vänner räknas liksom inte. Jag vill bli älskad JAG, bara jag, för den jag är. Jag vill att någon skall tycka att jag är det bästa som någonsin har hänt och att den personen vill dela sitt liv med mig - oavsett mina fel och brister.
Så är det. Det handlar om att bli sedd helt enkelt.
Det var nog därför jag mådde så fantastiskt bra när jag hade tappat sådär mycket i vikt - jag blev sedd! Det gjorde inget att kommentarerna var att jag hade tappat för mycket eller att jag såg bedrövligt tunn ut - jag blev ju sedd! Alltså fanns jag!

Återstår nu att börja arbeta med insikten, och att hitta rätt kurs. Nu har jag liksom hittat mina "åror" här ute på Oceanen. Så bra!
Men insikten har varit dyr. Den har kostat nästan ett års svart sorg och förtvivlan, förlusten av en familj med tre barn. Och framför allt trygghet.

Jag har visserligen åror nu, men jag är fortfarande ute på Oceanen i en liten fjutt-jolle.
Antingen kan jag börja ro för glatta livet utan att riktigt ha tagit ut en kurs, eller så kan jag paddla omkring lite planlöst och hoppas på att bli upp-plockad av ett förbipasserande skepp.
Kanske bäst att försöka ta ut en kurs innan jag börjar ro utav bara helvete? Kraften måste läggas på rätt ställe - alltså behöver jag försöka ta ut en kurs.

Det blir till att titta på stjärnorna ett tag till då härute.

Hej hej!

Har tittat på "TV" idag. "Landet Brunsås", "En annan del av Köping"och "Familjen Annorlunda". Skönt att lyssna på svenskan.
Sen gick jag ner till havet och glodde på människor och tog en svindyr kaffe. Med mjölk! Plockade gråa stenar till barnen och tänkte på det där med grå-skalan. Det vore inte helt fel att lägga bort de svarta kläderna. Jag kommer ju inte att synas mindre bara för att jag går klädd i svart eller hur? Och jag ser ut som jag ser ut - "take it or leave it" liksom!

När jag gick hem såg jag en tjej komma löpandes klädd i en tröja som det stog 'Tärnaby' på. Jag övervägde att ropa HEJ! efter henne men höll tyst. "Herregud, hon skulle väl trott att jag var knäpp om jag hade gjort det?" Så fantastiskt svensk jag är, med tanke på att jag hälsar på alla andra runt omkring mig...

Jag måste klippa håret snart, det lever sitt eget liv här nere. Alldeles vildvuxet och dant är det. Det bryr sig inte alls om hur livet ser ut just nu - det bara tar för sig!
Så borde man vara!

Hej!

Vågskål

Inatt var nog den första gången jag drömde. Eller som jag minns att jag har drömt när jag vaknade. Jag minns bilderna; snö, människor ett hus och en skogsdunge. Men jag minns inte vilket språk jag drömde på. Kanske jag inte drömde på något språk alls? Kanske att kroppen inte heller riktigt kan välja? Jag resonerar ju med mig själv på svenska, men allt jag säger är på franska. Två språk. Två alternativ. Två liv. Två jag.
Ska jag välja ett bli en?

Tänk att det ska vara så svårt att välja jämt.

Garderoben

Svart. För att dölja alla synliga skavanker, de där jag inte riktigt kommer överens med. Intalar mig själv att allt av mig syns lite mindre då. Att jag tar mindre plats. Att man inte ser mig så bra. Att jag smälter in i mängden lite mer då.
Svart. För att dölja mina yttre skavanker.
Svart handväska. Svarta skor. Svart halsduk. Svarta handskar. För att synas ännu mindre.
Man kanske skulle lägga sig till med att börja dricka svart kaffe också? För att skölja bort sina inre skavanker...?

Äh, det kanske finns hopp ändå - än så länge dricker jag ju mitt kaffe med mjölk.
Mycket mjölk...

Jag måste hotta upp min garderob.
Kanske skulle övergå till den grå skalan. Ett litet steg i taget liksom.

Moi - courageuse?

Jag fick svar på mitt brev idag. Jag klappar mig själv på axeln och ler lite försiktigt åt mitt mod. Jo, kanske det var modigt när allt kommer omkring? Kanske det fortfarande är modigt? Att bryta upp, bryta loss. Som ett stort marmorblock som bryts loss för att hamna någon annanstans i världen? Dyrt, vansinningt tungt och som i sin ursprungliga form är grovt, men efter att ha brutits loss och polerats är det vansinnigt, vansinnigt vackert. Och unikt.

Så är jag nog. Som ett marmorblock. Jag har brutit mig loss och nu skall jag poleras.

En sån dag

Det är fint ute idag. Blå himmel och sol. Varmt är det nog också men jag har inte varit ute än. Bara på balkongen. Dit solen inte når. Inte ännu i alla fall. Snart kanske.
Hur kan man inte ha kommit utanför dörren när klockan nästan är ett på eftermiddagen?
Man har ingen lust.
Jag orkade knappt klä på mig i morse, men då jag inte har kläder som är anpassade för livet här är jag så illa tvungen att klä på mig. Tur det kanske, annars hade jag kanske inte kommit upp alls idag. Eller igår. Eller alla dagar jag har varit här för den delen...?

Jag skrev ett brev i morse. Till min Finaste. Den som har stöttat och frågat och ältat med mig under ett år. Den som har velat få mig att tänka efter. Den som jag har förtroende för. Min Finaste. Den som har kommit lite längre än jag. Den som nu står på andra sidan havet. På stranden. Jag sitter fortfarande kvar långt ute på havet och försöker ta ut en riktning. Inget roder, inga åror. Bara jag. Ensam. Jag och min skräckblandade förtjusning.
Att jag inte kan lära mig att hålla klaffen.
Fan.