En sån dag

Det är fint ute idag. Blå himmel och sol. Varmt är det nog också men jag har inte varit ute än. Bara på balkongen. Dit solen inte når. Inte ännu i alla fall. Snart kanske.
Hur kan man inte ha kommit utanför dörren när klockan nästan är ett på eftermiddagen?
Man har ingen lust.
Jag orkade knappt klä på mig i morse, men då jag inte har kläder som är anpassade för livet här är jag så illa tvungen att klä på mig. Tur det kanske, annars hade jag kanske inte kommit upp alls idag. Eller igår. Eller alla dagar jag har varit här för den delen...?

Jag skrev ett brev i morse. Till min Finaste. Den som har stöttat och frågat och ältat med mig under ett år. Den som har velat få mig att tänka efter. Den som jag har förtroende för. Min Finaste. Den som har kommit lite längre än jag. Den som nu står på andra sidan havet. På stranden. Jag sitter fortfarande kvar långt ute på havet och försöker ta ut en riktning. Inget roder, inga åror. Bara jag. Ensam. Jag och min skräckblandade förtjusning.
Att jag inte kan lära mig att hålla klaffen.
Fan.