Jag fick svar på mitt brev idag. Jag klappar mig själv på axeln och ler lite försiktigt åt mitt mod. Jo, kanske det var modigt när allt kommer omkring? Kanske det fortfarande är modigt? Att bryta upp, bryta loss. Som ett stort marmorblock som bryts loss för att hamna någon annanstans i världen? Dyrt, vansinningt tungt och som i sin ursprungliga form är grovt, men efter att ha brutits loss och polerats är det vansinnigt, vansinnigt vackert. Och unikt.
Så är jag nog. Som ett marmorblock. Jag har brutit mig loss och nu skall jag poleras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag fortsätter här ;)
SvaraRaderaDu ÄR redan vansinnigt vacker på så många sätt. Och unik! Det måste Du komma ihåg. Sedan är det väl så att marmor är en levande sten som förändras i takt med att den poleras vidare.
In the words of Ratata: man vet vad man har, men aldrig vad man får.
Voilà, un petit cadeau.
SvaraRaderaDen mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
jag svarade samma dag som jag läste din blogg men kommentaren verkar inte ha kommit med....
SvaraRaderaJag vet inte vad det var jag skrev men jag minns att det var bra :)
Jag tänker på dig så mkt därnere, det vore kul om du kunde komma upp till Paris när jag har min lediga helg efter Première Vision den 12-14/2. Sofia har ju skrivit att hennes lgh är ledig för hon är tyvärr i NY då.
Nu är det lördag f.m och jag ska njuta av att hänga med småglina.
Skriv mer så läser jag och lovar att skriva tillbaka, kommentarernas commentatrice...
Puss puss