Inte helt gratis

Jag har kommit till insikt. Alldeles själv! Helt plötsligt så fanns den där, skriven i svart framför mig på skärmen när jag skrev ett mail.
Jag är livrädd för att vara ensam. För mig är det detsamma som att vara oälskad och icke önskvärd. Jag säger inte att detta gäller för alla ensamma människor, inte alls, utan detta gäller endast mig. Låt mig förklara: att vara älskad av sina barn, föräldrar, familj och vänner räknas liksom inte. Jag vill bli älskad JAG, bara jag, för den jag är. Jag vill att någon skall tycka att jag är det bästa som någonsin har hänt och att den personen vill dela sitt liv med mig - oavsett mina fel och brister.
Så är det. Det handlar om att bli sedd helt enkelt.
Det var nog därför jag mådde så fantastiskt bra när jag hade tappat sådär mycket i vikt - jag blev sedd! Det gjorde inget att kommentarerna var att jag hade tappat för mycket eller att jag såg bedrövligt tunn ut - jag blev ju sedd! Alltså fanns jag!

Återstår nu att börja arbeta med insikten, och att hitta rätt kurs. Nu har jag liksom hittat mina "åror" här ute på Oceanen. Så bra!
Men insikten har varit dyr. Den har kostat nästan ett års svart sorg och förtvivlan, förlusten av en familj med tre barn. Och framför allt trygghet.

Jag har visserligen åror nu, men jag är fortfarande ute på Oceanen i en liten fjutt-jolle.
Antingen kan jag börja ro för glatta livet utan att riktigt ha tagit ut en kurs, eller så kan jag paddla omkring lite planlöst och hoppas på att bli upp-plockad av ett förbipasserande skepp.
Kanske bäst att försöka ta ut en kurs innan jag börjar ro utav bara helvete? Kraften måste läggas på rätt ställe - alltså behöver jag försöka ta ut en kurs.

Det blir till att titta på stjärnorna ett tag till då härute.